EN ALBANSK FOLKLIG BALLAD OCH LEGEND OCH HUR DEN KAN TYDAS

Den albanske författaren ISMAIL KADARÉS roman Vem förde hem Doruntine? kom ut redan 1988 på svenska. Detta var i och för sig ett glädjande faktum; Kadaré är alltid intressant och läsvärd och han är den ende albanske författare som blivit ordentligt uppmärksammad i Sverige.
Men det som föranleder mina rader nu är den bakomliggande legenden, den som varit utgångspunkten för Kadarés roman. Och där fick jag nyligen, genom vännen Alisia Velajs förmedling, del av en intressant essä av Kujtim Abdi om just denna legend och hans djärva och tankeväckande tolkning av den.
Men för att min läsare ska förstå vad det handlar om återger jag huvuddragen i legenden om Konstantin och Doruntina.

Doruntina är den enda dottern i en familj med 13 barn. Då Doruntina blir erbjuden giftermål med en främmande prins är alla i familjen emot att släppa iväg henne så långt hemifrån. Bara yngste sonen av de tolv, Konstantin, tror att hon ska bli lycklig och lovar sin mor att han ska föra hem Doruntina så snart modern önskar återse henne. Slutligen ger modern med sig, på grund av sonens löfte.
Nu går också de andra elva bröderna med på giftermålet men det dröjer inte länge förrän alla de tolv bröderna stupar i strid i ett förödande krig. Modern är förkrossad; hon har förlorat alla sina söner och inte ens den enda dottern finns till hands för att trösta henne. I sin förtvivlan faller ut i anklagelser mot sin döde son Konstantin, som gav ett löfte han inte kunde hålla.

​Men då inträffar detta att moderns förtvivlan når ner till Konstantin i graven, han vaknar upp från de döda och ger sig av för att föra hem Doruntina, då moderns förbannelse är värre än döden. Han stiger upp ur graven, gravstenen förvandlas till en häst och Konstantin rider natt och dag tills han kommer fram till Doruntina, som då är på dans under påskhögtiden. Doruntina har ingen aning om att alla hennes bröder är döda, och hon går med på att omedelbart följa med Konstantin till föräldrahemmet, sittande bakom honom på hästryggen. Hon märker att han är trött, att hans hår är fullt av damm och att han luktar mögel. Men hon misstänker inte att den som rider hem med henne är död.
Då de kommit hem säger Konstantin till henne att gå till sin mors hus och knacka på, medan han går till kyrkan för att be. Men istället går han tillbaka till graven, jorden sluter sig om honom och hästen blir på nytt en gravsten.
Doruntina kommer till moderns hus och knackar på. Men modern tror henne inte, än mindre då hon säger att det var Konstantin som fört henne hem på sin häst. Modern tror att hon är en ond ande och öppnar inte förrän hon känt igen Doruntinas lillfinger, som hon stoppar in i nyckelhålet.
Då modern öppnat och då sanningen står klar för dem båda blir det för mycket för dem. Bådas hjärtan brister och de faller ner döda i varandras armar på husets tröskel.

Medan Kadare spinner en fantasifull historia kring begreppet Besa – trohetseden – som är så helig för albanerna att den inte ens kan stoppas av döden, har Kujtim Abdi en helt annan förklaring. Han ställer in legenden i ett kristet religiöst sammanhang och jag måste medge att han har goda indicier att komma med. Han fäster stor vikt vid evangelisten Johannes. Denne var den av lärjungarna som Jesus älskade mest. Abdi identifierar Johannes med Konstantin (den bestående – den konstante!) Och hos Johannes finns ord som tyder på en feminin form av Jesus; Doruntina skulle alltså vara Jesus själv och hennes tolv bröder motsvaras av apostlarna. En feminin jesusbild är ju intressant: Evangelierna och Jesu ord är både bekräftelse och protest mot det patriarkala samhället. Tanken på Gud och Jesus som kvinnogestalter är ju inte heller främmande för vår tid. Vi hör Carola Häggkvist sjunga om Gud som har för oss en moders hjärta….
Kopplingen till de tolv apostlarna och deras martyrdöd, till påsken med Jesu lidande och hur han övervinner döden och hur stenen som täcker hans grav är bortvältrad, tanken på modern som jungfru Maria, allt detta blir en intressant tydning av legendens budskap.
Jag tänker i sammanhanget på en annan albansk legend, den om Gjergj Elez Alia. Där finns samma innerliga kärlek mellan bror och syster: de räddar sitt land och sin ära undan en grym och sadistisk fiende som kommer från havet, varefter de båda dör i varandras armar.
Vår svenska och nordiska folkdiktning är rik och intressant, men jag vill påstå att den albanska är klart överlägsen i fråga om etik och språklig gestaltning. Den kristna religiösa och etiska anknytningen har i det albanska fallet en naturlig förklaring: Den kristna tron hade existerat bland albanerna från 100-talet, i Sverige övergick folket från hedendom till kristendom först 900 år senare.

Ett länge förbisett och av historiens tragik svårt drabbat land visar sig ha oanade kvalitéer. Legenden om Konstantin och Doruntina borde införlivas i det litterära världsarvet. Ett litet steg mot upprättelse för albanerna, som nästan ensamma under Gjergj Kastrioti Skanderbegs ledning, kämpade mot den osmanska imperialismen för 600 år sedan och offrade sina liv, medan Europa i stort sett bara såg på. Detta världshistoriska faktum är inte heller beaktat så som det borde vara, trots alla studier och omprövningar av historiska fakta. Albanerna har inga mäktiga och starka förespråkare i världen .
Ullmar Qvick 7 oktober 2020.